Mindfulness – en stilla inbjudan hem

Mindfulness blev för mig en mjuk påminnelse om att stanna upp mitt i allt som rusar.
En inbjudan att sakta ner, att lyssna inåt när världen runt omkring ofta vill att jag ska stänga av. Att känna efter i kroppen som kanske länge fått vänta på att få bli sedd.
Det handlar inte om att bli bättre, starkare eller mer ”mindful”. Det handlar om att vara med det som är just nu, precis som det är.

Med andetaget som går in och ut, med känslan som rör sig i bröstet, med tankarna som kommer och går. När jag började landa i mindfulness kändes det som att jag kom hem till mig själv igen, utan att behöva fixa något, utan att behöva prestera eller uppnå. Bara vara här, i kroppen, i hjärtat, i nuet och låta det räcka.

För mig har det öppnat en dörr till något större, en mjukare självkärlek, en djupare inre frid, en tystare kontakt med min egen sanning och kraft. Ibland sitter jag bara med ett träd, andas med vinden, och märker hur allt faller på plats av sig självt. Det är inget stort eller komplicerat.

Det är en liten paus en stund där jag landar mjukt i mig själv. En stund där jag frågar hur det känns i kroppen just nu? Vad behöver jag här och nu?  Vad längtar jag efter? I det enkla svaret börjar ofta något vakna glädje, lättnad, kärlek till det som är.

Om det pirrar lite i dig när du läser det här, då är det kanske dags att ge dig själv den stunden