Det var inte förrän jag vågade stanna upp på riktigt som jag insåg hur mycket jag hade försakat mig själv. Tankarna gick i ett, hjärtat var trött, kroppen bad om vila. Jag längtade efter lugn, men visste inte var jag skulle börja.

Meditation blev mitt första steg, inte för att bli “duktig” på att sitta still utan för att jag längtade efter att få känna något verkligt, något mjukt och sant inombords.

Till en början var det ovant, oroligt, tankarna ville springa vidare. Men med tiden började något skifta. När jag satt där, i stillheten, började jag höra min egen röst igen. Inte den kritiska, utan den sanna, den varsamt viskande.

I meditationen fann jag en plats där jag kunde släppa taget, där jag fick vara utan att prestera. En plats där jag kunde möta mig själv med kärlek inte krav och det förändrade något djupt inom mig.

Idag är meditation ett sätt för mig att komma hem, till lugnet, till kärleken, till harmonin jag letade efter i det yttre, men det fanns inom mig  hela tiden.

Det är en gåva jag bär med mig in i allt jag gör, och gärna delar med dig som längtar efter samma stilla förankring.