Andlighet är något mycket individuellt.

För mig har andligheten stärkts ju längre jag har kommit i min inre resa där jag har fått möjlighet att lära känna mig själv på djupet.

Min andlighet är inte något jag fann utanför mig själv. Den föddes i det tysta, i det sårbara, i de ögonblick då jag hade tappat bort mig själv och ändå valde att stanna kvar.
Att lyssna, att känna, att möta mig själv med kärlek, gång på gång.

Det har varit en djupt transformerande resa. Från att leva för andra till att långsamt hitta hem till mig, till min röst, min sanning. Till den stilla, varma platsen i mig som viskar jag är älskad, jag är hel, jag är äntligen hemma.

Jag ser idag världen med nya ögon, inte genom prestation eller kontroll utan genom hjärtat. Andlighet för mig är att möta livet som det är, att känna djup tacksamhet för det lilla, att se andra med kärlek, oavsett var de befinner sig.

Jag möter mina medmänniskor med empati, medkänsla och vänlighet, jag vet hur det känns att vara vilsen. Jag vet även hur läkande det är att bli hållen utan att behöva förklara sig.